När det gäller kampsport och andlig disciplin – så måste andligheten gå före. Tittar man på Bruce Lee så inser man att där fanns en övermänniska, nån som var så oerhört skicklig på det han gjorde. Man kan hitta filmklipp med honom där han spelar pingis med hjälp av karatepinnar. Att han använder sig av karatepinnar är helt ointressant i sammanhanget. Det intressanta är att det han gör är på gränsen till omöjligt.

Hade en västerlänning stått där vid pingisbordet så hade han (eller hon) stått där för att bli upphöjd och hyllad som person. Det står västerlänning därför att även om västerlänningarna är långt framskridna rent materiellt så har de för länge sedan lämnat andligheten bakom sig. Även om de hävdar att de är kristna – så har de heller ingen kristen andlighet. I Bibeln står det: “De ärar mig med sina läppar men vill inte veta av min kraft.” Västerlänningarna har i sin girighet lagt vantarna på “andligheten” men det är bara ytterligare ett tecken på deras egocentrering – ingenting annat. Här kommer poängen: Vad Bruce Lee gör vid pingisbordet är att han kopplar bort sitt ego och sina själviska syften – totalt.

Jesus är den genom historien som lyckats bäst med detta – att koppla bort egot och leva ett osjälviskt, icke självcentrerat liv. Resultatet av detta var att han kunde bryta alla av sinnet begränsade materiella gränser. Han gjorde ingen hemlighet av detta – vilket så småningom kom att leda till hans död. Men eftersom han var en andlig mästare – kanske den största andliga mästaren som gått i ett par skor (sandaler) på jorden – så återuppstod han igen. Idag har vetenskapsmän bevisat att han gjorde det – återuppstod – vilket västvärldens materiellt fixerade och andligt underutvecklade media och etablissemang tystat ner. Sann andlighet, och speciellt den andlighet man inhämtat som Jesu lärjunge (lärjunge – eng. disciple = disciplin), bryter alla medvetandets gränser – även dödens.